Ligger på mitt hotellrum i Thailand nu, denna resan kan man säga har varit en väldigt känslosam resa. Jag har fått uppleva saker som jag aldrig trott att jag skulle få uppleva, jag har sett andra personers dåliga och bra sidor. Jag har lärt mig ett och annat om människor som jag inte vetat innan. Sammanfatta detta och slutsatsen blir att resan har varit bra. Inte världsbäst och inte skit dålig utan bra. Det har liksom gått i vågor. Just nu är jag ganska långt ner på humörslinjen.
Men vi får inte glömma att jag har blivit ganska sjuk, och det påverkar en hel del. Ligger och tänker på därhemma, om det ens är värt att längta hem till det gråa och vanliga när jag lever i 40 graders värme med en paradis strand med kristallblått vatten 50 meter från vårt hotel? Det antar jag inte, men om jag ska vara ärlig saknar jag faktiskt det där hemma. Jag är ju en sån café människa som älskar att sitta på café och dricka kaffe och prata med en god vän. Att gå på stan och se allt julpynt, att sedan komma hem till ett varmt hem där det luktar pepparkakor och julgransbarr. Jag saknar helt enkelt julen. Fast nu samtidigt som jag skriver detta så gör det ont i mig eftersom att jag vet att denna julen jag har framför mig inte kommer att vara så som mina jular innan alltid har sett ut. pga familjesplittringar kommer jag kanske sitta framför granen med bara mamma min syster och bror. Och inte som jag alltid har haft det att vi är runt 10 personer från hela släkten som sitter framför granen. Det känns så sorgligt att jag kanske aldrig eller rättaresagt jag kommer aldrig få uppleva den sortens jul igen. Och det gör så jävla ont i mig. Att tänka på det fina som jag levt i som nu bara är bortblåst med vinden. Långt inlägg detta blev, kände att jag behövde skriva av mig. Här nere har jag enorm brist på folk jag kan prata med om saker. Jag är van vid att jag varje dag pratar ut om mina problem med någon, det kan vara en god vän eller min mamma. Men här nere har jag ingen som jag har lust att dela med mig av mina känslor till. Och jag som är en sådan känslofull person. När jag kommer hem kommer jag sitta på café varje dag och prata med vänner Om allt och inget. Men nu får bloggen bli mitt offer. Här kommer mina tankar ner på skärmen som ni, eller dom flesta av er, inte kommer orka läsa. Men vem bryr sig? Jag tror att bloggen ändå är viktigast för mig att jag ska kunna kolla tillbaka på saker som jag har gått igenom och upplevt. hoppas ni får en fortsatt trevlig dag, ciao!!